Sägnen om staden och dess invånare, del 1
Johan Dahlberg berättar
11.Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrättade de dödsdömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. – Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då, det talte mina föräldrar om. De hade såna där signarier och trolldom för sig och tog in allt möjligt, de gick aldrig till några riktiga doktorer, när de blev sjuka. – Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare som sköt postiljonen uppe i Kroken. Det var strax intill avrättningsplatsen postiljonen kom från Jönköping och skulle till Göteborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad ur en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med handel – hette Skog – han upptäckte honom. Han gick och tittade i psalmboken alltid när han kom in på ett ställe, det för han tänkte han skulle upptäcka honom, förstås. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det där bladet ur, på ett ställe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län, så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänkte jag.
14. Jag var hos min morbror uppe vis sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal och jag högg ner den. Och jag fick så mycket värkar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trodde de bestämt, att där var satt bort i den enebusken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och enebuskar. Det minns jag väl, när jag var barn, och gamla gummor laborera med sådant där.
I min barndom var det ingen människa, som sökte läkare. Det var gamla käringar, som gick och vedimera nån dosis till dem. Det var en gumma uppe vid Pinebo, den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på´n. Hon hade någonting hon hade bakat in i en pepparkaka och gav honom. De var nog inte så dumma sådana där gummor.
15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en byggare, som hette Rusell, han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals mänskor som dog där, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl inte så hårt. Här finns ingen särskild kolerakyrkogård, det var ju inte så mycket folk här på den tiden. – Jag minns ingen epedimi, som gick här mer än spanska sjukan.
Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här ute på Åsunden mellan svenskar och danskar då. Där var en ek – skotteken kalla de den – där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. – Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskarna åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod förr, att de kunde se de här kanonerna på sjöbotten.
17. Det var en fröken på banken, som dog så hastigt. Så var det målare här i stan, som hade varit ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröken dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här målaren kom in där med. Så sa han: ”I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs” – Det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt – den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik.
När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyrkogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor.
20 De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner.
De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubben de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligt vis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det var lyktegubben. Det skulle väl vara något sådant där troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammata, sa de alltid. De skulle aldrig han något med lyktegubben och göra.
Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma – de kalla henne lokomotivet ändå – det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.
Nedtecknad av Stina Christensson 1941
Berättad av Johanna Johansson född 1856 i Brunn
Sägner om städer och deras invånare.
11. Galgbacken var i Vist uppe vid kroken. Där var ett par stycken som avrättas. Och det var verkligen sant, för min far med och stod spetsgård där uppe, när den ens avrättas. De stod i två led. Men en del var så veka, så när fångrevaljarn stod upp och skulle hugga till , så var det många som svimma. Far talte om att han duva ner med. Fångrevaljarn bodde i Timmele. Den som avrättas, när far var med och stod spetsgård, han var från Brunn. Han hade slagit ihjäl en annan uppe i Brunn. – När detta hade hänt (den dödsdömde hade avrättats), om det då var några svåra sjukdommar, så steg de fram och tog blod. Det var mot fallandsjuka och sådana sjukdommar. – De fick aldrig gå genom kyrkporten, de som blev avrättade. Den som avrättas när min far var med, han las i en kista och blev kastad över stenmuren, och han ligger ända i hörnet på den gamla kyrkgården i Brunn vid den gamla ruinen.
15. Drottning Ulrica lät såga isen runt omkring sjön här. När då danskarna kom ute mellan stora Skottek och Allgotahallsberget, så brast isen, och hela regementet och kanonerna och allt kom i. Så i mina förfäders tid kunde de se kanonerna och allt det där under vattenytan ute vid Allgotahallsberget. Danskarna kom uppifrån, men här ju inte sjön så djup, så den brast väl inte, innan de kom utåt Skottek. Sen blev det väl slut på kriget. Här mitt för på Stora Ekens ägor, där är gjort djupa skyttegravar. Jag såg dom, när vi var där och raka. – Mina förfäders förfäder hade väl talat om det här:
Här har varit väldiga eldsvådor i Ulricehamn (stadsnamnet uttalas av meddelaren Ulrikehamn). En gång brann Klinggerts garveri mitt vid stora torget. – Och på Lillgatan, sån eldsvåda där var! På hela Bogesundsgatan – eller Lillgatan, som de alltid sa förr – så var det inte annat än lagårdar, och det brann ner allihop. De trodde väl, att hela stan strök med då, men det var väl god tid att hejda elden, så den inte kom ner till Storgatan. Mina föräldrar la å tillstan båda två. Jag och syster min var hemma, och det satt vi i fönstret och såg, hur det brände. Det var innan jag gifte mig, och vi gifte oss 80 (?). De visste inte, hur det hade börjat, men de trodde det var någon som hade gått upp på ett ränne på Bogesundsgatan och lagt sig och rökat. Så det skulle börjat på en höstabbe. En del sa, att de hade satt på´t, men det är ju inte att döma till det. Men det var ju så fult med alla dessa lagårdar och all gödseln, som låg där. Det var mellan Bogesundsgatan och Storgatan. På den övre sidan av ’Bogesundsgatan var något enstaka hus, annars var det inte annat än aledungar där. Det var bara på nedre sidan det brände. Men det blev ett arbete i stan sen, innan allt blev uppröjt och där blev byggt nytt igen.
När rödsoten gick var det väl så många som dog. I Brunn på det stället vi bodde, där var ett torp, där hela familjen dog. Men hur det var i stan, det vet jag inte. Det var på hösten, så de trodde väl det kom sig av att de åt färska potater. Jag hörde aldrig talas om, att de hade något botmedel mot det.
Nedtecknad av Stina Christensson 1941
Berättad av Augusta Blomqvist född år 1867 i Brunn
Sägner om städer och deras invånare.
14.Jag tror visst att de satte bort tandvärk i trän. De skulle peta sig med en sticka i tanden och sätta den bort i ett träd. Men det var nog före min tid.
15. Jag minns när Oscar den II var här. Det var när jag var barn. Om jag inte missminner mig, så bodde han uppe till borgmästaren Wallenqvist. De hade gjort så fint i stan, när kungen skulle komma. De hade klätt med grönt och satt girlander i fönstren, och så hade de satt träställningar med ljus i fönstren. Det var på Storgatan. Här var så mycket folk ute och skulle titta på kungen.
20. Det bodde troll här borta i Kråkebobergen förr i världen. De ligger rätt över här på andra sidan av sjön. Och det trodde de allt, att där fanns skatter förr. De sa att där skulle finnas en dörr i berget och om man hitta den och kom in, så skulle det finnas skatter.De sa att trollen gick omkring i stugorna och låna bröd av folk, som hade bakat. Men de bar hem det, så de fick bröd igen. Men det hände ju inte under min tid, jag hörde ju bara talas om det. Sen sa de att de blev rädda för kyrkoklockorna när de kom så nära här, så då flydde de härifrån. Men jag tror aldrig de gjorde något ont, de bara låna av folk.
Jag vill minnas de talte om i mitt hem, det var nån här, som visa bort vargarna. Här skulle vara så mycket vargar. Men om det inte var nån finngubbe, som var här och visa ut dem och sen har här inga vargar varit. Jag har då aldrig hört talas om, att här gått några vargar häråt i min tid. De sa alltid att finnarna kunde så mycket. De trodde de kunde trolla så där lite grand.
Nedtecknad av Stina Christensson 1941
Berättat av Sigrid Jörlander född 1855 Ulricehamn
Stad och stadsbor
- Svenska städer och stadsbor.
Falköping var så smutsigt, sa de alltid. När det skulle bli kostymbal, behövde falköpingsbon ingen kostym ha, sa de, han behövde bara tvätta sig ren, så var han oigenkännlig. Och så härmede de, att falköpingsbon sa, när de ville att han skulle tvätta sig: ”Ja ä la inget vassdjur (vatten) heller, ja tvätta me i lordas (lördags). På så sätt kunde de göra sig roliga på falköpingsbornas bekostnad.
Mellan Borås och Ulricehamn skulle det vara så där lite spänt. Det minns jag de tala om, Hur gubben Sundborg, den gamle kyrkoherden här, svara kungen. Kungen fråga kyrkoherden här, var han var ifrån, och kyrkoherden sa, att han är från Ulricehamn. ”Jaså, det är ju där de super så mycket”, sa kungen. ”Nej Ers majestät, det är i Borås”, svara kyrkoherden, och så vände han sig med en gest mot en boråsbo, som stod intill. Han var ett stort original kyrkoherde Sundborg. Jag tror det hände när Oscar I var i Borås.
- Stadsdelar, kvarter, gator och deras invånare.
9. När jag flyttade hit som gift 1887, var det bara mellan 1 till 2000 här i Ulricehamn. Det fanns bara två gator i Ulricehamn då. Storgata och Lillgatan. Så fanns det ju alla tvärgatorna, som förband dem, men de kallades inte gator, utan gränder. Jag vet inte, om det fanns några hus alls vid dem. Jag tyckte det bar bara så man kom upp från Storgatan till Lillgatan. Men så kom det en brand som ödela stan. Då brände till stor del den så kallade Lillgatan – Det var den som nu heter Bogesundsgatan. Vid Lillgatan bodde mest hantverkare, och där hade de sina verkstäder. På andra sidan på Lillgatan var mycket med lagårdar och uthus och brygghus. Vid Storgatan bodde herrskapen själva och så hade de lagårdar åt Lillgatan, så hade de ofta en trädgård mellan boningshuset och lagården. På den nedre sidan av Storgatan var också boningshus, och så låg trädgårdarna ner mot sjön, men där var inga lagårdar. – Det var hela stan då, den delas inte i några särskilda stadsdelar, utan det var bara stan. Lillgatan och Storgatan hette det.
13. På senare tid har det allt flyttat in en del folk till stan. De har tröttnat på jordbruk och köpt tomt och byggt hus här i stan. De har byggt på olika håll i utkanterna.
14. Nej, förstäder fanns det inga förr, och det finns det inga nu heller.
15. De fattiga bodde en här och en där i stan, det fanns inget särskilt fattigkvarter. Ofta bodde de inne på gårdarna.
16. Storgata var den förnämsta gatan, och där hade de förmögna sina hus. Och det var affärsgatan. Där hade de sina bodar, som man sa på den tiden. På Lillgatan bodde mest hantverkare. Det var skomakare och kopparslagare och skräddare. Snickare har det funnits mycket skickliga här, De gjorde fina möbler, som t.o.m. varit utställda i Stockholm. Så skulle det funnits en mycket förnämlig guldsmed här, men det var nog före min tid. Garveri fanns det ett stort här. Det ligger utanför Storgatan utåt söder. De köpte upp hudar, garvade och sålde. Så fanns det Roos färgeri, det låg nere vid sjön. Och så var här en tapetfabrik, där Stora hotellet nu ligger.
Rådhuset och Tingshuset var ämbetslokalerna här. Det gamla Tingshuset låg där Klas Andersson har sin affär i hörnet på av Järnvägsgatan och Storgatan. Häradshövdingen bodde i Tingshuset och Borgmästaren bodde i norra delen av stan. Så fanns det postmästare och läkare. Så hade vi pedagogin, som nu har utvecklat sig till Kommunala mellanskolan. Den förestods och sköttes i min barndom av stadskomministern. Men det är långt tillbaka i tiden, på 50 – 60-talen. Sen blev det en särskild lärare där.
17. Det fanns nog tyvärr stackars förolyckade individer här i stan med, men det var inte så att de hade sitt särskilda kvarter, eller bodde vid någon särskild gata.
18. Tattare har väl kommit resande och kommit stanna här någon vecka, men här bodde inga tattare.
19. Det fanns ett ”hotell Snusk”, där björnförare tog in. Det låg där söder ut, i slutet av Storgatan. Det var en gammal, före detta, smed som de ofta tog in hos. Det kom ibland till marknaden djurförare, som hade en stackars björn, eller apa med sig och förevisa och så kom det positivhalare, och de var såna som tog i in på ”Hotell Snusk”. Bönderna som kom in till marknaderna tog nog inte i allmänhet in där. De hade inte så långt att resa och de körde in med häst och vagn.
21. När det skulle bli mönstring, då slogs det tappert. Pojkarna från Kind och pojkarna från Redväg tålde inte varandra. T.o.m. slogs de med ruttna ägg. Men det har blivit annorlunda nu. Men här i stan vet jag aldrig det var någon sådan motsättning.
Det fanns nattvakt förr i stan, som gick var timme och ropte ut:
Klockan är elva slagen.
För eld och brand
För fiendens hand
Bevare Gud vår stad och land!
Klockan är elva slagen
De sjöng det här. Det är inte så förfärligt länge sen de gick. Jag hörde det alltid i min barndom.
Skriven av Stina Christensson 1941
Berättat av Teresia Lundberg född 1860 i Ulricehamn
Stad och stadsbor
16. Det var inte så stort samhälle i min ungdom. Då var inte Ulricehamn inte mer än Storgatan och så var det en liten gata, som hette Lillgatan, den nuvarande Bogesundsgatan. Där var ladgårdar vid den. Den var bara en liten bit, från kyrkan och bort till lilla torget, sen var det mera en sån där drev. Stensatt var den väl till hälften. Där stadshotellet nu är, där var två rätt stora byggnader i tvåvåningsstil. Sedan när man kom lite längre bort på Lillgatan, så låg där några små hus på östra sidan och lagårdar på västra sidan. De där små stugorna var egentligen som torparestugor ?Hagberg – det var en grosshandlare här, den störste handlare vi hade. Han ägde ett hus vid Storgatan och så gick hans lagårdar upp till Bogesundsgatan. Det va små hus de här, på stora stenfötter med ett rum, eller två och kök. Men där var inte många hus på Lillgatan. Det var nog inte mer än sju stycken. På västra sidan, där nu sparbanken ligger, där var gamla gästgivaregården. Den som var här i Ulricehamn för en 50 år sen, skulle då inte absolut inte känna igen sig, om han kom hit nu. Hela det här partiet (meddelaren bor på Nygatan) var inte stort annat än rågåkrar och potatisland, ända från Bogsundsgatan och upp häråt. Och på hela Boråsvägen fanns ju ingenting, fastän där nu är så bebyggt. Där Fagrells bor (Nygatan 34), där var en lagård. Det var Fagelss far, folkskollärare Andersson, som hade den. Och denna gata här, det var bara en vanlig drev, så fick den heta Höjdgatan, och det kom an på det , att Fagrells far byggde ett hus där uppe och så fråga de honom en gång, varför han byggde där uppe. ”Ah ja”, svara han ”Det var höjden av dumhet”. Sen fick det heta Höjden och gatan fick heta Höjdgatan.
Storgatan sträckte sig till gamla kyrkogården i söder, sen var det bara landsväg. Och åt norr gick den till Lilla torget. Sedan var där bara några små hus. Storgatan var både bostadsgata och affärsgata Men det var inte mycket affärer på den tiden. Långt ute i söder var en handlare Åhman, det var speceriaffär. Sen var det ingen förrän i Sundinska huset (nya tryckeriet), där var en Siedberg, som hade en affär med lite av varje, specerier och sybehör. Så var det en liten järnaffär. Så var det visst en speceriaffär i fru Walls lägenhet. Det var en Lundberg so hade den. Sen kan jag inte dra mig till minnes några fler affärer. Ja, det var en liten affär till, speceri- och manufakturaffär, Kreuger och Edberg. Långt på senare tid blev det Josefssons, manufaktur- och speseriaffär, där Stora hotellet nu är, men då var jag vuxen. Hagberg hade både speceri- och manufaktur- och järnaffär. Det har sedan övergått till enbart järnaffär (Anells). Vi bodde just mitt emot Hagbergs i det huset, där Anells järnaffär nu är. Då var där ett litet bageri.
Om stan delades i några stadsdelar, det vet jag inte. Det hörde man aldrig. Det var bara Storgatan och Lillgatan. Man hörde aldrig något annat.
Hantverkare var det inte många här i min barndom. Min far var skräddarmästare, och han var den siste i skrået. Sen blev det näringsfrihet, och då blev det fler hantverkare. Min far var den siste mästaren här som hörde till de där fyra stånden. Då fick det ju bara var en hantverkare på vissa hundra personer, så då blev det inte så många här i stan. Det var ett par skomakare och två skräddare, en kopparslagare och två garvare. Uppåt Lindängsvägen var en lermakare. Jag minns vi gick dit och köpte lergökar. Han stod och svarva lerkärl. De hade såna lustiga små svarvar, som de svara leret på. Lergökarna kosta 6 styver stycket. Det kom sen en kakelugnsmakare hit och övertog lermakarens verkstad, men det vara inte länge.
Som jag minns var där två skomakare vid lilla gatan, och där hade visst bott några skräddare med. Så där bodde lite hantverkare vid Lillgatan. Men min far var ju skräddare och vi bodde alltid vid Storgatan. Och garvarna bodde vid Storgatan. Tänk, då var garverierna inne i stan. Där som apoteket är nu, där bodde en garvare Klinggert och han hade sitt garveri neråt sjön, och man gick söderut och kom förbi Sundins, så där bröderna Larssons är, där var det garveri. Det var en som hette Jonsson, som hade det garveriet. Han hade det på sin tomt neråt sjön. Men det var i mindre skala. – I huset intill Anells bodde en kopparslagare, Zetterberg. Han hade sin kopparslageriverkstad inne på gården och sin affär där. – I Sundinska huset där var färgeri på den tomten nere vid sjön i min barndom. De tog emot garn och allt möjligt och färga. Jag tror att den förste färgaren hette Roos.
Uppe vid Lillgatan bodde en sadelmakare också. Så där var allt de flesta hantverkare, men det var ju senare sen handelsfriheten kom, då börja det bli rätt många hantverkare där, buntmakare och mössmakare o. a.
I min barndom fanns det en katt?? (eller hatt??) fabrik, tapetfabrik och handskfabrik, där Stora hotellet nu är, men den hade inga arbetare när jag börja bli lite större, Det var när jag var riktigt liten, de hade nån tapetfabrik där, sen stod det tomt. Det fanns inga fabriker här alls. Inte mer än de där garvarna och färgriet. Färgeriet hade väl bara ett par arbetare, men garverierna hade allt rätt många arbetare. Men de är nedlagda nu och färgeri finns det inte heller något. Men nu är här ju textilfabriker, både stora och små, och snickeri och möbelfabrik, och lådfabrik. Men det har blivit på senare tid, allt det här.